Jag har varit så glad att vara tillbaka på jobbet igen. Att få tillbaka lite rutiner i mitt liv, träffa mina kollegor och inte bara sitta hemma och må dåligt och ha ont. Men ibland blir det inte som man tänker sig. Ibland får man bakslag och ni som känner mig vet att jag inte är ett stort fan av att ha saker utom min kontroll.

Jag önskar att jag bara kunde säga till min kropp att skärpa sig. Att bara må bra. Säga till min endometrios att ge mig ett break & säga till mina tankar att sluta gräva ner mig i ett hål. Tänk om det var så lätt.

Jag har sagt att jag inte vill blogga när jag är deppig, mår dåligt men ni har bett mig att prata om den sidan också, så ja. Jag ska börja göra det.

Att vakna på morgonen och må dåligt innan man ens hunnit sträcka på sig, öppnat ögonen eller ens förstått att man vaknat. När det första man känner/upplever efter man vaknar är smärta, redan då vet man vad för dag som väntar.

Det är bara att gå upp, ta smärtstillande tabletter, värma värmesäcken, sätta på sig tens apparaten och sen hålla tummarna att det inte ska bli så illa. Att detta bara är för en dag och sen är det borta, men nej, nu har det vart såhär i av och till i över en vecka.

När folk frågar hur man mår så säger man bara; jag mår okej, tack! Men i verkligheten så mår man inte helt okej, men vem orkar förklara allt?

Jo tack, ena stunden mår jag okej men nästa stund känns det som en molande brännande värk i magen. Som att någon river, hugger mig inifrån och ut och helt plötsligt är allt man känner bara smärta. Man är trött, ledsen, arg. Man känner sig liten, obetydlig och hjälplös. Man håller ett starkt ansikte utåt för man orkar inte förklara sig, ”för man ser ju så frisk ut”, man verkar inte alls sjuk. För är man sjuk så måste det synas. Att mina mage är uppblåst, mina påsar under ögonen skriker kolla på mig och mitt leende är påklistrat. Ja pga detta så verkar man ju må rätt bra ändå.

Och bara för man var på jobbet igår så betyder inte det att man kan må dåligt idag? Hur kan det skifta så snabbt, tänker ens kollegor.

Tillslut blir man trött på att förklara sig, så man säger bara. Jo tack, det är okej!

I've been so happy to be back at work again. To get back some routines in my life, meet my colleagues and not just sit at home and feel bad and in pain. But sometimes it's not as you imagine. Sometimes you get setbacks and you who know me know that I'm not a big fan of having things out of my control.

I wish I could just tell my body to sharpen. That just feels good. Tell my endometriosis to give me a break & tell my thoughts to stop burying me in a hole. Imagine if it was that easy.

I have said that I do not want to blog when I am depressed, feel bad but you have asked me to talk about that site too, so yes. I'll start doing that.

To wake up in the morning and feel ill before you even have stretched, opened your eyes or even understood that you have woken up. When the first thing you feel / experience after you wake up is pain, already then you know what day to wait.

Just get up, take painkillers, heat the sachet, put on the device and then keep your thumbs up so it doesn't get too bad. That this is only for a day and then it's gone, but no, now it has been like this for now and then for over a week.

When people ask how you feel, you just say; I'm fine, thank you! But in reality you may not feel okay, but who can explain everything?

Sure thank you, one moment I feel okay but the next moment it feels like a molting burning pain in my stomach. Like someone tearing, chopping me inside and out and all of a sudden everything you feel is just pain. You are tired, sad, angry. You feel small, insignificant and helpless. You keep a strong face outward because you can't explain, "because you look so healthy", you don't seem sick at all. Because if you are ill, it must be seen. My stomach is bloated, my bags under my eyes scream at me and my smile is glued. Yes because of this, you seem to feel pretty good anyway.

And just because you were at work yesterday doesn't that mean you can feel bad today? How can things change so quickly, even colleagues think.

In the end, you get tired of explaining, so you just say. Well, thanks, that's okay!