Det är så mycket som har hänt det senaste med pacemaker, ny hund osv att jag helt glömt bort att berätta om mitt nya äventyr som faktiskt passar väldigt lägligt in i mitt liv just nu.

Jag har varit tjänstledig sedan den 3 augusti och har sen dess börjat studera. Jag var inte den bästa i skolan och nu efter gjort en utredning i vuxen ålder så visar det sig att jag har ADHD. För er som känner mig så kanske det förklarar mycket till varför jag är som jag är. Jag tänkte berätta mer om min ADHD vid ett annat tillfälle, nu ska jag berätta om mina studier.

Så den 3 augusti började jag studera via komvux här i Stockholm på distans. Jag har valt att läsa behörighetsgivande kurser så att om jag någongång vill studera vidare så är gymnasiet och betygen klara. Jag har läst långt mer än de poäng man behöver läsa, men saknar några grundläggande kurser. Några av dessa är Samhällskunskap, Matematik, Svenska och Naturkunskap som jag nu läst eller ska läsa. Jag har även valt Religion samt Engelska 7 (oxford engelska) för att komma upp i heltids studier. Så nu har jag studerat i lite mer än 1 månad och det har gått bra. Jag fick ett A på samhällskursen och inväntar betyg på Religions kursen och påbörjade nyss Engelska 7. Innan jul ska jag även läsa Svenska 1 och Matematik 1. I vår blir det bara Matematik 2 och Naturkunskap 1 kvar.

Att studera har passat bra in nu när jag vart sjuk och fick pacemakern. Det är enklare att anpassa studier på distans än vad det är att anpassa ett 8-17 jobb varje dag. Så varje dag är det jag, studierna och vovvarna hemma och det är så mysigt! Nu efter pacemaker operationen har även Alex varit hemma och arbetat hemifrån vilket han behövt för att hjälpa mig med hundarna då jag har lite restriktioner samt för Corona. Eftersom jag är nyopererad så är jag lite känsligare.

Så det är vad som händer just nu i mitt liv. Ikväll ska jag och Alex ha filmkväll och mysa med hundarna. Det är lite mysigt att det är mörkare på kvällen, man kan tänka doftljus inomhus, sitta med filt och ja, älskar hösten när alla färger börjar komma fram i löven.

Vad tycker ni? Ser ni fram emot hösten eller längtar ni redan efter solen och värmen?

Lately in my life so much has happened. I got a pacemakers, a new dogs, etc. And therefore I've totally forgot to tell you about my new adventure that fits very nicely into my life right now.

I have been on leave from work since August 3 and since then started studying. I was very good in school during highschool and now after doing an exam at the doctor as a grown up it turns out that I have ADHD. For those of you who know me, it may explain a lot to why I am the way I am. I will tell you more about my ADHD at another time, now I will tell you about my studies.

So on August 3, I started studying via komvux here in Stockholm, right now school education is at home by computer and zoom. I have chosen to study qualifying courses so that if I ever want to study further, like university my grades are finished. I have already read far more points than I need to read, but lack some qualifying courses. Some of these are Social Studies, Mathematics, Swedish and Sciences, which I have now read or will read. I have also chosen Religion and English 7 (oxford English) to get into full-time studies. I have now studied for a little more than 1 month and so far so good. I got an A on the social studies course and am waiting for grades on the Religions course and just started English 7 this week. Before Christmas I will also study Swedish 1 and Mathematics 1. This spring, only Mathematics 2 and Science 1 will remain.

Studying right now is the right time especially when my heart disease was discovered and I got the pacemaker. It's easier to adapt studying at home than it is to adapt an 8-17 job every day when your not feeling 100%. So each day it's me, my studies and the doggs at home and it's so cozy! Since the pacemaker operation Alex has also been working from home, which he needed to do to be able to help me with the dogs as I have some restrictions after surgery and risk of Corona. Since I have a new operation, I am a little more sensitive.

So that's what's going on right now in my life. Tonight me and Alex are having a movie night and some cuddles with the dogs. It's a bit cozy now that it's darker in the evening, you can light some scented candles indoors, sit with a blanket and yes, I love autumn when all the colors start to appear in the leaves.

What do you think? Are you looking forward to autumn or are you already longing for the sun and the heat?

Som ni alla har märkt så har jag inte varit aktiv på mina sociala medier. Varför? Jo dels för att nu under Corona tider så gör man inte så mycket på dagarna vilket gör att man inte har så mycket att skriva om. Dessutom har jag varit sjukskriven pga min endometrios så jag har inte mått särkilt bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Ni endo-tjejer som läser detta förstår mig säkert när jag säger att man inte har någon lust eller ork till något under ett endometrios skov och för er som inte har endometrios. Tänk er den värsta tänkbara menssmärtan du någonsin varit med om och sedan tänk att du har det konstant i flera veckor/månader.. Då kanske ni förstår varför bloggen inte fått så mycket uppmärksamhet.

Men bara för jag själv inte har bloggat så betyder inte det att jag inte läst era bloggar. Jag håller mig nog allt uppdaterad på vad de flesta gör, och till skillnad från mig, så gör alla inte särkilt mycket i dessa tider. Tackar Corona för det antar jag...

Något som jag märkt när jag varit sjukskriven och varit ute med hunden är att när Corona kom så är det så mycket fler folk som är ute i naturen än tidigare. Då folk vill hålla undan sig från stan men ändå komma ut så har de sökt sig till naturen. Vilket jag tycker är jätte bra! För min psykiska hälsa så hjälper det mig verkligen att vara ute i naturen på promenader eller bara sitta vid vattnet och ha en fin utsikt. Denna vecka kom även värmen till Stockholm så förhoppningsvis kan jag spendera lite mer tid på balkongen sen när det är färdig. För vi har en väldigt stor och härlig balkong för att bo i lägenhet. Kan visa er bilder när det är klar.

Hur har ni alla mått under Corona? Har det påverkat era liv mycket? Jag som jobbar inom vården är rätt safe med mitt jobb, men vet att alla inte är det. Hoppas ni klarar er och nu är jag tillbaka igen. BE safe out there!

Jag har varit så glad att vara tillbaka på jobbet igen. Att få tillbaka lite rutiner i mitt liv, träffa mina kollegor och inte bara sitta hemma och må dåligt och ha ont. Men ibland blir det inte som man tänker sig. Ibland får man bakslag och ni som känner mig vet att jag inte är ett stort fan av att ha saker utom min kontroll.

Jag önskar att jag bara kunde säga till min kropp att skärpa sig. Att bara må bra. Säga till min endometrios att ge mig ett break & säga till mina tankar att sluta gräva ner mig i ett hål. Tänk om det var så lätt.

Jag har sagt att jag inte vill blogga när jag är deppig, mår dåligt men ni har bett mig att prata om den sidan också, så ja. Jag ska börja göra det.

Att vakna på morgonen och må dåligt innan man ens hunnit sträcka på sig, öppnat ögonen eller ens förstått att man vaknat. När det första man känner/upplever efter man vaknar är smärta, redan då vet man vad för dag som väntar.

Det är bara att gå upp, ta smärtstillande tabletter, värma värmesäcken, sätta på sig tens apparaten och sen hålla tummarna att det inte ska bli så illa. Att detta bara är för en dag och sen är det borta, men nej, nu har det vart såhär i av och till i över en vecka.

När folk frågar hur man mår så säger man bara; jag mår okej, tack! Men i verkligheten så mår man inte helt okej, men vem orkar förklara allt?

Jo tack, ena stunden mår jag okej men nästa stund känns det som en molande brännande värk i magen. Som att någon river, hugger mig inifrån och ut och helt plötsligt är allt man känner bara smärta. Man är trött, ledsen, arg. Man känner sig liten, obetydlig och hjälplös. Man håller ett starkt ansikte utåt för man orkar inte förklara sig, ”för man ser ju så frisk ut”, man verkar inte alls sjuk. För är man sjuk så måste det synas. Att mina mage är uppblåst, mina påsar under ögonen skriker kolla på mig och mitt leende är påklistrat. Ja pga detta så verkar man ju må rätt bra ändå.

Och bara för man var på jobbet igår så betyder inte det att man kan må dåligt idag? Hur kan det skifta så snabbt, tänker ens kollegor.

Tillslut blir man trött på att förklara sig, så man säger bara. Jo tack, det är okej!

I've been so happy to be back at work again. To get back some routines in my life, meet my colleagues and not just sit at home and feel bad and in pain. But sometimes it's not as you imagine. Sometimes you get setbacks and you who know me know that I'm not a big fan of having things out of my control.

I wish I could just tell my body to sharpen. That just feels good. Tell my endometriosis to give me a break & tell my thoughts to stop burying me in a hole. Imagine if it was that easy.

I have said that I do not want to blog when I am depressed, feel bad but you have asked me to talk about that site too, so yes. I'll start doing that.

To wake up in the morning and feel ill before you even have stretched, opened your eyes or even understood that you have woken up. When the first thing you feel / experience after you wake up is pain, already then you know what day to wait.

Just get up, take painkillers, heat the sachet, put on the device and then keep your thumbs up so it doesn't get too bad. That this is only for a day and then it's gone, but no, now it has been like this for now and then for over a week.

When people ask how you feel, you just say; I'm fine, thank you! But in reality you may not feel okay, but who can explain everything?

Sure thank you, one moment I feel okay but the next moment it feels like a molting burning pain in my stomach. Like someone tearing, chopping me inside and out and all of a sudden everything you feel is just pain. You are tired, sad, angry. You feel small, insignificant and helpless. You keep a strong face outward because you can't explain, "because you look so healthy", you don't seem sick at all. Because if you are ill, it must be seen. My stomach is bloated, my bags under my eyes scream at me and my smile is glued. Yes because of this, you seem to feel pretty good anyway.

And just because you were at work yesterday doesn't that mean you can feel bad today? How can things change so quickly, even colleagues think.

In the end, you get tired of explaining, so you just say. Well, thanks, that's okay!