Endometrios-Skov, smärtan som kräver sjukhusvård.

En konstant pip i korridoren utanför ”mitt” rum, människor som går förbi och personal som gör allt de kan för att hjälpa patienter så gott de kan. Här ligger jag i en säng på gynavdelning 72 på SÖS än en gång. Jag ser ansiktena på personalen som går förbi, vissa mer bekanta än andra. Här har vi vart förut. Alex sitter bredvid mig, såsom han alltid har gjort när jag läggs in för svåra smärtor relaterade till min endometrios. Sjukdomen som jag fick diagnost för lite mer än 2 månader sedan. Då för två månader sedan satt vi i ett enkelrum lika trötta och risiga båda två efter en operation som inte gick som planerat och som resulterade i diagnosen endometrios. En rätt vanlig diagnos, 1 av 10 kvinnor har denna diagnos och trots detta så brister kunskapen om denna sjukdomen något enormt. Att vi bara en vecka tidigare fått åka in akut och hamnade i samma rum, i sängen bredvid är lite ironiskt. Kvinnan som då låg mitt emot mig ligger nu i sängen bredvid mig. Vi är nu tillbaka på samma ställe, samma tid och med samma problem.

Jag ligger i sängen och tiden går så sakta och jag varva mina dagar med att sova igenom smärtskoven som kommer och går. Ljudet från droppet som går in är lite som att lyssna till en tickande klocka. Jag vet inte om ljudet är avslappnande eller irriterande, men ljudet är där, konstant. Personalen måste bli trötta av att jag konstant ringer på signal klockan efter dem. Min värmekudde som jag fått är min bästa vän just nu & de får värma om den säkert minst 1 gång i halvtimmen. Detta är min vardag just nu. Att bli inneliggande på sjukhus för att kunna få hjälp med smärta utan en sjukdom som jag alltid kommer att ha. Att ständigt behöva svara på frågan sjuksköterskan eller läkaren ställer, ''Hur uppskattar du din smärta på en skala 1-10?'' Och jag svarar allt ifrån en 5a till en 9a beroende på min smärta för tillfället. Att kunna vara nöjd när man säger att smärtan ligger på en 5a och är hanterbar och gråtandes klämma fram numret 9. Är detta så mitt liv kommer vara varje gång jag får ett smärtgenombrott?

Hur förklarar man hur det känns när man har ont? Hur förklarar man att det känns ungefär som om någon försöker skära sig ut från magen med en kniv? Som att det sitter ett bälte runt midjan med brinnande nålar som sticker in i mig samtidigt som smärtan strålar ut genom benen och uppåt emot ryggen och man märker hur kroppen hela tiden är på helspänn?
Att aldrig ha en sekund som man är avslappnad, att oavsett hur mycket man sover så är man trött, hela tiden. Att man tappar hoppet om att det någonsin kommer bli bättre? Att man märker hur djupen man befinner sig i blir djupare och djupare och samtidigt som man mår såhär ont och mår så dåligt så ska man försöka vara uppe och gå i korridoren, försöka äta, gå på toaletten och göra det man kan för att bli bättre, må bättre. Att bli utskriven från sjukhuset och komma hem känns så extremt långt borta och när man ligger där och har så ont att man gråter fram numret 9? Då vill man bara blunda, somna och önska att man befann sig någon annanstans.

Men sen vänder det, smärtskovet bryts. Från att ligga på en 9a så ligger man på en konstant 5a. En smärta som såklart är smärtsam men som är hanterbar. Man börjar gå mer i korridoren, kunna kolla på en tv serie på paddan, orkar svara på sms till vänner och man börjar tänka att snart, snart kommer jag hem. En tanke som för bara 1 dygn sedan kanske kändes omöjlig. Helt plötsligt känner man lite hopp, gropen känns inte lika djup och kanske är smärtan borta för denna gången? Iallafall den intensiva, grymma smärtan som man tror ska göra att man tuppar av.

Jag tar en varm dusch, byter om till mina egna kläder och kan äntligen slänga de tråkiga, fula sjukhuskläderna man spenderat de senaste 3 dygnen i. Äntligen blir man av med PVK som sitter i handen, droppet som inte längre droppar och efter samtal med läkaren är man redo att gå hem. Jag får ett utskrivningspapper där det står varför jag låg inne och vad de har gjort. Planen på nya läkemedel som jag ska ta och kommer smärtorna tillbaka så får jag komma tillbaka till sjukhuset igen.. Jag & Alex går med trötta steg emot huvudentrén och apoteket där vi hämtar ut Lyrica, Oxycontin och Saroten som jag ska börja ta. Sätter oss i bilen och åker hem. Äntligen ska jag få en natts sömn i tysthet.
Jag vann denna gången också, jag krigade på emot smärtan & för denna gången är det värsta utav smärtskovet över.
Fuck you Endometrios.

Gillar

Kommentarer

noraandd
noraandd,
Åh, jag blir helt rörd av att läsa allt detta... Du är otroligt stark, en kämpe! Kram på dig<33
nouw.com/noraandd
MatildaWaern
MatildaWaern,
åh, tack så mycket vännen <3
nouw.com/matildawaern
ettstarkareliv
ettstarkareliv,
En riktig kämpe är du verkligen!! Skickar massa kramar till dig fina du <33
nouw.com/ettstarkareliv
MatildaWaern
MatildaWaern,
Tack, man krigar på så gott man kan <3
nouw.com/matildawaern
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229