Förlora sig själv till en sjukdom / Loosing yourself to a illness

Hej alla endosystrar & vänner, friska som sjuka! Jag har varit relativt tyst det senaste om min endometrios och hur jag mår på den fronten. Varför? Jag vet faktiskt inte. Jag har bara inte känt att jag velat dela med mig eller pratat om det på sistone. Som ni alla vet så har jag endometrios, jag har även en reumatisk ryggsjukdom som heter Ankolerande spondalyt, migrän och när man lever men en eller fler sjukdomar som är kroniska, som man alltid kommer att ha så tror jag alla har perioder då man gräver ner sig själv. Allt blir liksom bara mörkt och deppigt i ens liv och från ingenstans så vet man inte längre hur man hamnade i den gropen, vart gropen ens kom ifrån & varför det gick så långt?

Jag har varit mycket arg det sista och jag har inte riktigt vetat varför, vilket har varit inte bara extremt frustrerande för mig men även för de närmst mig, speciellt min pojkvän... Han borde vara så trött på mig & hade jag varit honom så hade jag inte orkat med mig. Jag hade lätt bara sagt att jag inte orkar mer & att undrat varför? Krävt lite svar. Svar som jag inte ens har.

Han har frågat mig ofta, varför är du så arg? Varför är du så off & vad är det som är fel? Och där sitter jag som ett fån, utan något svar på någon av hans frågor och situationen gör mig ännu mer frustrerad & arg, varför är jag ens arg? Han gör ju verkligen allt för mig när jag själv inte orkar, han står ut med mig på mina värsta dagar, ger mig en kram när jag behöver det som mest & säger jag älskar dig när jag förtjänar det som minst. Han är helt fantastiskt på alla sätt och jag? Hur ska man kunna förklara sig själv när man inte ens själv kan sätta ord på vad man känner?

Hur ska man förklara att helst av allt hade man velat stå på en bergstopp och bara skrika rakt ut, ni vet sådär som dem gör i Ronja Rövardotter. Bara få skrika och skrika tills man känner att all den där ilskan, irritationen, känslan av uppgivenhet, när man har kämpat så hårt och så länge och känner att kan man aldrig bara på en paus. Kan man inte få en bra period. En bra period utan smärta, utan att behöva känna skuld över att man inte orkat göra sin del hemma. Skuld över de gånger man smsat sina vänner och sagt i sista minuten att man trots allt inte orka komma för just nu känns det som någon försöker hugga sig ur ens mage. Skulden över att man söker ensamhet istället för närhet hos sin partner. Skammen över att man inte alltid är lika glad, framåt och utåt som man brukar vara. Saknaden efter den man är/var i ens bra perioder. Saknaden av den där glada, sprudlande och glada tjejen som egentligen finns där inne men som inte alltid har ork att komma ut, för den tjejen har lagt all sin krut och energi på att bara överleva den sista tiden.

När man lever med en eller flera sjukdomar som är kroniska, som ger daglig smärta och som påverkar än på flera plan i ens dagliga liv så är det ju inte konstigt om man någon gång känner att hela glaset bara rinner över? Förstår ni hur jag menar?

Det är helt okej att känna att allt inte är okej. För ibland är det inte det. Det är okej att vara ledsen, arg, förvirrad, orolig, rädd, förbannad, sorgsen, känna ''skam'' osv. För hellre att du känner alla dessa känslor än att du inte känner något alls.

Man kan inte alltid förklara hur man känner eller varför man känner som man gör, men man känner åtminstone något? Och det är bättre än att inte känna något alls.. Och det enda du kan göra i detta läge är att berätta hur du känner för din partner, mor, far , syster eller vem det än är. Ibland får man säga att jag mår inte bra, jag vet inte varför men jag bara känner att det är för mycket. Till alla er där ute som själva kämpar med sjukdomar, har en vän, familjemedlem eller liknande som lider utav någon sjukdom , har en vän, familjemedlem eller liknande som lider utav någon sjukdom. Ibland är allt som behövs från er en kram, en blick, ett sms som bekräftar, jag finns här.

Och till dig som kämpar med något, en fysisk sjukdom eller psykisk.
Ibland är det starkaste man kan göra att erkänna att just nu mår jag inte så bra. Våga visa sig sårbar. Våga berätta hur man egentligen mår, för att vara stark är även att kunna visa sig svag.
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det! Kämpa & Visa dig stark genom att visa dig svag.

Gillar

Kommentarer